Den 13 Juni 2008 tog jag ett enormt kliv i livet, jag vågade skriva ut om min sjukdom på min dåvarande blogg vilket kändes som en otrolig lättnad. Jag visste inte vad folk skulle tycka men alla underbara kommentarer som folk skrev till det inlägget gjorde mitt självförtroende mycket starkare.


Denna text är kopierad från min gamla blogg.
Gå gärna in HÄR och läs alla fina kommentarer efter inlägget.



Det finns en sak som jag inte ha berättat för dom som läser min blogg & andra personer är att  jag har en sjukdom, en hårsjukdom, Alopecia Areata närmare bestämt. Det är en sjukdom som gör att jag tappar håret på huvudet fläckvis, det finns inget botemedel till sjukdomen så det finns inget att göra, jag har prövat massor med salvor och andra saker men inget funkar. Min moster har samma sjukdom som mig fast hon har det mycket värre än mig, hon har tappat allt sitt hår medans jag bara har fläckar. Hon använder peruk och hennes peruker ser ut som vanligt hår. Vi har funderat på om sjukdomen kanske är genetisk men vi tror att det beror mycket på stress och hur man mår psykist.

Mina föräldrar upptäckte att jag hade denna sjukdom när jag var fem år, vid cirka sju års ålder blev sjukdomen värre och jag tappade nästan allt mitt hår. Jag började använda en liten solhatt för att dölja fläckarna som bara blev fler och fler, då gillade jag den jätte mycket men när jag tänker efter så var den inte så snygg, men jag var bara sju år så det spelade inte så stor roll då bara den täckte mina fläckar. Jag hade vänner i skolan men jag tror inte riktigt dom flesta fattade hur allvarligt det var och hur dåligt jag mådde av det.

Det fanns en del killar som "mobbade" mig, dom gav mig dumma kommentarer och så var det en gång jag speciellt kommer ihåg för att det är en av det "värsta" jag har blivit utsatt för som liten. Jag var ute på skolgården och hade min hatt på mig så var det en kille som höll på att reta mig och tillslut så drog han av min hatt och sprang iväg med den och klättrade upp på ett bollplank och satte sig där så att jag inte skulle nå honom. Jag stod på skolgården och grät medans han retade mig, som tur var så gick min storesyster i samma skolan och kom ut på skolgården när jag stod och grät, hon gick fram till mig och frågade vad som hade hänt och jag berättade allt. Min syster började skrika på killen och drog ner honom från bollplanket, hon fortsatte skrika på honom och frågade honom varför han hade gjort som han hade gjort och tvingade honom att be om ursäkt och ge tillbaka hatten. Tack Carro för att du fanns där just vid den tidpunkten för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra och tack för att du hjälpte mig.

Det gick ett tag sen så tog mina föräldrar beslutet att jag skulle få min första peruk, för att jag skulle må bättre än vad jag hade gjort hittils. Jag var jätte stolt när den kom och jag älskade mitt nya hår, jag hade inga problem med den. Då tyckte jag att den var skitsnygg och jag verkligen passade i den, men egentligen så var den för stor för mig och heeelt fel färg. Men jag mådde bra av det och gillade verkligen den.

Sen började mitt hår att växa tillbaka och jag slutade använda peruken och hade först jätte kort hår och sen växte det på, men jag fick aldrig jätte långt hår för det gillade jag inte ens själv. Allt var okej ända från klass 3 till klass 6. Jag böt då skola och började i en ny klass med ganska många kompisar från min förra. Jag hade inte speciellt tjockt hår men jag hade heller inga fläckar, håret var axellångt och jag mådde bra.

Tills i slutet av åttan då jag märker att jag börjar få fläckar igen, ingen i min skolan visste att jag hade en sjukdom förutom dom jag hade gått i skolan med förut och andra som kanske har fått reda på det på något annat sätt. Jag blev stressad psykiskt och det är inte bra om man har sjukdomen som jag har, för den påverkas mycket av stress. Jag tappade mer och mer hår och jag mådde mer och mer dåligt eftersom det kändes värre än vad det gjorde första gången jag tappade mitt hår för då förstod jag nog inte riktigt lika mycket som jag förstår idag. Först började jag täcka dom kommande fläckarna genom att ha på mig tröjor med luvor, fixa håret med spännen o.s.v. Men det räckte inte efter ett tag, jag började då använda såkallade bandanas som täcker hela huvudet. Jag blev mer och mer van vid att ha bandanas för jag köpte olika färger som matchade kläderna och jag mådde bra att ha på mig den.

Jag har med åren börjat stå på mig själv om någon är taskig och jag har därför blivit lite kaxig, men det kan vara bra för mitt självförtroende. Folk tror säkert att jag alltid har haft ett jätte bra självförtroende och att jag kan stå på mig själv men innerst inne så är jag lika svag som jag kände mig första gången jag tappade mitt hår.

Halva åttan och hela nian har jag haft känslan av att någon skulle dra av min bandana eller hålla på med den, jag har också alltid haft känslan av att folk kolla på mig och pratar om mig bakom min rygg. Men egentligen vad har jag gett dom för annat val, jag har aldrig vågat berättat för någon elev i skolan förutom mina vänner för att jag vet inte hur folk ska reagera. Så därför ska jag inte säga att jag får skylla mig själv men bara för att jag inte har berättat för folk så har jag mått psykiskt dåligt. Om man är tjej och går på högstadiet såklart att man vill ha sitt hår, håret är speciellt för alla tjejer under tonåren, man vill fixa och trixa med det.

Nu har det blivit värre och jag bestämde mig i början av detta år att skaffa en peruk, något som jag inte kommer ångra för jag ska börja på gymnasiet i höst och det blir en ny start och det kommer kännas skönt att börja på det gymnasiet jag har valt. Jag är ganska säker på att jag kommer in och min syster går på det gymnasiet och det är lite därför jag vill börja just där, det verkar bra och så men jag kommer känna mig trygg som jag gjorde den där gången i tvåan när hon skyddade mig. Hon kommer inte kunna skydda mig hela livet men hon kan hjälpa till och se till att ingen mobbar mig på gymnasiet & det känns skönt att ha den fördelen.

Jag har förstått att det är inte mitt fel att jag har denna sjukdom, den är något som jag föddes med och det är något som jag måste leva med, that´s it. Därför har jag börjat berätta det för fler och fler jag träffar och det tycker jag är skönt & när man blir äldre så är det inte folk som "mobbar" än, folk förstår då att det är inget som jag vill ha men det är något jag måste leva med.

Idag var jag hos perukmakaren som hade fått in min peruk och hon klippte till den och fixade den lite. Min mamma och syster var med mig och stöttade mig. Jag tog på mig den när jag gick därifrån & jag tyckte att den var lite glansig och stor men jag kommer vänja mig vid den. Det är ju lite mycket hår än vad jag hade förut så jag får ju vänja mig vid det. Men dom jag har träffat hittils tycker att den är snygg och ser naturlig ut. Mitt självförtroende kommer nog bli mycket bättre när jag har denna peruk, jag kommer känna mig som alla andra.

Det ända som jag känner nu är hur folk kommer reagera när dom ser mig, kompisars föräldrar/syskon, kompisar och andra. Därför ska jag berätta om allt detta om det är någon som undrar & detta tycker jag var är ett bra steg att göra, att berätta om allt det här, för att jag ska må bättre psykiskt.

Min familj, släkt och vänner har alltid stöttat mig i detta och har alltid funnits där för att prata. Jag tycker det är jätte skönt att ha en familj som bryr sig om hur jag mår och hjälper mig. Mina vänner har också varit till stor hjälp och alltid behandlat mig som alla andra.

Tack till alla som har ställt upp och hjälpt mig när jag har haft det svårt, ni kanske inte anar hur mycket det betyder för mig, men ett stort tack till er <3

Till vänster var min första blonda peruk, till höger har ni min andra brun/svarthåriga peruk.


29 Mars 2010 förändrades mitt liv ännu mera. Min pappas hade snackat med sin tjejkompis Maria som gärna ville testa göra hårförlängning på mitt vanliga tunna och korthåriga hår. Vilket vi testade och slutade så jäkla bra, jag blev sjukt nöjd och mår betydligt mycket bättre utan en varm peruk. Maria är dessutom sjukt duktig och vill bara väl med mitt hår, för alla er som vill göra hårförlängning rekommenderar jag henne starkt om ni inte vill förstöra ert hår.

23 September 2010 tror jag var den första gången i mitt liv jag någonsin färgade mitt hår, mamma och pappa har alltid velat vara försiktiga med håret för att jag skulle vara glad så länge jag hade det. Men nu blev det wild and crazy, färgning och sidecut men jag älskade det.

Till vänster är min första hårförläning, till höger är när jag har färgat och har sidecut.

Nu när jag har testat på hårförlängning skulle jag inte kunna leva utan det. Det syns verkligen inte och förstör inte mitt hår, jag mår bara bättre för att jag inte stressar över håret. Hårförlängningarna glider ur håret så jag får gå två/tre gånger i månaden och sätta i dem igen och ibland blir det en hel omsättning, med det menar jag ta ur alla och sätta i dem dagen efter igen.

 

Min sjukdom kommer alltid vara min svaga och starka punkt. Varje dag gör den mig starkare men den där svaga punkten kommer alltid finnas där oavsett om jag vill det eller ej. Det är därför man får lära sig leva med det och bli bra på att dölja svagheten.

 

Jag tackar min familj, släkt och vänner som alltid ställer upp för mig och ni finns alltid där när jag behöver er. Det går inte egentligen att beskriva i ord hur glad jag är att ha en sådan underbar familj och fina vänner som förstår mig och stärker mig.

 

Enorm kärlek till alla er ♥