Nytt hår och längre!
Den 13 Juni fixade jag håret igen, tog cirka 10 cm längre än förra gången. När du en gång har fixat långt hår så är du fast, älskar det och kan inte vara utan min hårförlängning. Kommer aldrig mer ha peruk i hela mitt liv, detta är det bästa som hänt mig & det påminns jag om varje gång jag gör en omsättning av mina extensions. Färgade håret och ögonbrynen mörkare dessutom.Supermegajäkla nöjd
Resultatet från gårdagen, jag är sjukt nöjd och har världens bästa Maria att tacka för det!
En sväng förbi Maria
Idag skulle vi bara sätta i de extensions som glidit ur och färga mina ögonbryn. Jag blev taggad på att färga håret igen så tog en sväng förbi affären och köpte två olika färeger som Maria mixade och slängde i håret.
Maria hittade ett par fläckar som inte varit där förut, fan. Jag måste verkligen sluta stressa, det är inte bra för min kropp och hälsa. Från och med nu ska jag ta tag i mitt liv och försöka ta det lugnt, om det ens går?! Let's try!
Resultatet av allting får ni ser imorgon, natti natti!
Fråga angående alopecia areata
Elsa: Hej, jag är en 15-årig tjej och jag undrar om man kan man sätta i extensions när man har alopecia areata? :o Jag har nämligen tappat sjuukt mycket hår och har kala fläckar och mår så himla dåligt över det, ingen diagnos dock (tar typ evigheter innan man får komma till någon som kan hår..) men funkar det bra med extensions? :)
skulle aldrig kunna tänka mig peruk.. men det känns som att extensions skulle slita så mycket på det lilla man har kvar..
och jag bor inte i stockholm heller så kan inte gå till den där tjejen.. Vad sätter hon i dom med för metod?
Tacksam för svar! :)
Svar: Hej Elsa! :) Det kan man absolut om man går till rätt person, gå absolut inte till vanliga hårfriöser eller något liknande. Du måste isf gå till någon som är riktigt duktig som förstår sjukdomen och kan hjälpa dig på bästa sätt. Jag har som sagt Maria på Simsalabim Extensions som fixar mitt hår och hon är verkligen grym. Jag vet hur du känner, jag har varit i det där stadiet flera gånger! Du måste försöka vara stark, för att sjukdomen blir värre när man mår dåligt psykiskt och stressar. Jag vet att det är svårt men man får försöka kämpa, jag har också jätte många dagar där jag absolut inte mår bra men man får försöka fokusera på dom bra dagarna. För när du mår bra så får ditt hår bra.
Gå till en läkare och få en remiss för att du har alopecia areata, för då kan du få bidrag för att köpa peruk/extensions osv för det är så himla dyrt! :) Jag har haft tre peruker innan jag fick extensions, förut var jag tvungen att ha peruk pga att jag hade väldigt lite hår och jag vägrade raka av det sista jag hade. Vill också pointera att när man skaffar en peruk behöver det inte betyda att du måste raka av det håret du har idag, du kan ha kvar ditt hår men skaffa en peruk. Så gjorde jag, fast jag rakade iof lite där jag skulle fästa peruken.
Mina extensions sliter inte på mitt hår för Maria sätter dom inte så nära hårbotten, utan sätter dom så att dom kan glida av utan att dom tar med sig massa av mitt hår. Hon använder keratin vax för att sätta fast mina extensions. Om du kan skaffa extensions beror på hur mycket hår man har och hur tunnt det är.
Om du bor i närheten av Stockholm så kan du åka hit och träffa en bra läkare och få en remiss och kanske träffa Maria som jag går till så kan hon kolla på ditt hår, men det beror på hur mycket hår du har.
Har du några fler frågor eller inte förstod något så fråga gärna mera! Vill gärna vara med och hjälpa dig! :)
skulle aldrig kunna tänka mig peruk.. men det känns som att extensions skulle slita så mycket på det lilla man har kvar..
och jag bor inte i stockholm heller så kan inte gå till den där tjejen.. Vad sätter hon i dom med för metod?
Tacksam för svar! :)
Svar: Hej Elsa! :) Det kan man absolut om man går till rätt person, gå absolut inte till vanliga hårfriöser eller något liknande. Du måste isf gå till någon som är riktigt duktig som förstår sjukdomen och kan hjälpa dig på bästa sätt. Jag har som sagt Maria på Simsalabim Extensions som fixar mitt hår och hon är verkligen grym. Jag vet hur du känner, jag har varit i det där stadiet flera gånger! Du måste försöka vara stark, för att sjukdomen blir värre när man mår dåligt psykiskt och stressar. Jag vet att det är svårt men man får försöka kämpa, jag har också jätte många dagar där jag absolut inte mår bra men man får försöka fokusera på dom bra dagarna. För när du mår bra så får ditt hår bra.
Gå till en läkare och få en remiss för att du har alopecia areata, för då kan du få bidrag för att köpa peruk/extensions osv för det är så himla dyrt! :) Jag har haft tre peruker innan jag fick extensions, förut var jag tvungen att ha peruk pga att jag hade väldigt lite hår och jag vägrade raka av det sista jag hade. Vill också pointera att när man skaffar en peruk behöver det inte betyda att du måste raka av det håret du har idag, du kan ha kvar ditt hår men skaffa en peruk. Så gjorde jag, fast jag rakade iof lite där jag skulle fästa peruken.
Mina extensions sliter inte på mitt hår för Maria sätter dom inte så nära hårbotten, utan sätter dom så att dom kan glida av utan att dom tar med sig massa av mitt hår. Hon använder keratin vax för att sätta fast mina extensions. Om du kan skaffa extensions beror på hur mycket hår man har och hur tunnt det är.
Om du bor i närheten av Stockholm så kan du åka hit och träffa en bra läkare och få en remiss och kanske träffa Maria som jag går till så kan hon kolla på ditt hår, men det beror på hur mycket hår du har.
Har du några fler frågor eller inte förstod något så fråga gärna mera! Vill gärna vara med och hjälpa dig! :)
Nya extensions!
Maria har fixat nya extensions på mig, nytt brasilanskt hår som var super fint. När vi hade satt i alla extensions så färgade vi ihop allting, så nu har jag mycket längre, tjockare och mörkare hår, love it. Dessutom ska vi färga mina ögonbryn någon dag, måste börja vara lite tjejig och fixa dom, de syns ju knappt haha.
Det bästa med att det är ett nytt år är att jag får 5000 kr för jag har en remiss att jag har min sjukdom, så det täcker när jag köper nytt hår. Vilket jag gör varje år men iof så är det ganska lite jämfört med vad min pappa lägger ner på mitt hår varje år (Tack bästa papi!) , för jag går ganska ofta till Maria på återbesök och fixar håret.
Gå gärna in på Simsalabim Extensions som är Marias företag och kolla runt lite på deras sida, tror att den är under konstruktion men man kan fortfarande kolla runt lite. Hon är verkligen sjukt duktig och rekommenderar verkligen människor att gå till henne för hon gör ett awesome jobb.
Btw. är kass på att ta ego bilder har jag märkt.
Dina ord gjorde min dag.
Världens bästa Tilly såg min blogg idag och skrev en massa gulliga saker till mig på facebook som gjorde min dag. Nedan ser ni vår konversation, som jag kan läsa om och om igen bara för att jag blir så glad av alla fina ord.
Hej Sandra
Jag ramla in på din blogg och läste om din sjukdom... MItt hjärta min själ, varje cell i min kropp vill bara skrika hur berörd jag är av din berättelse, ditt mod och din styrka.
Tack för att du delade med dig.
Hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro det, du har jätte fint hår och en så himla personlig cut.
Idag är du min Hjälte, Tack igen Sandra ♥
Hej Tilly!
Tack så mycket, det betyder så mycket, jag blir rörd när du säger sådär. Jag har fått lära mig att leva med denna sjukdom och varje dag är en kamp mot att få ett bättre självförtroende, mod och styrka.
Tack själv för att du skriver detta! Jag blir så otroligt glad när du och många andra skriver så underbara snälla saker, det betyder verkligen så mycket! Det är människor som du som jag lever för!
Du är awesome Tilly!
♥
Förstår att det måste vara så tufft för dig... Men som jag skrev... Jag hade ALDRIG gissat, du är så fin Sandra och du utstrålar sån värme och kärlek ♥
Fortsätt bara att vara DU, för det är helt fantastiskt. Som jag sa... Idag är du Min Stora Hjälte och det är Tuffingar som du som inspirerar mig!
PuSS Gumman, ta hand om de...j å om stress påverkar det hela så softa och njut av att du helt enkelt e en sjukt tuff brud i lyx förpackning som trots motgång står upp å strålar och lyser som en stjärna!
Massa Lööööve från mej
För er som inte läst tidigare så har jag en sjukdom som ni kan läsa om under katergorin SMA'. Glöm inte att ge människor komplimanger, för även små som stora ord kan betyda så mycket för den personen du säger det till. Även fast man blir super glad när någon gör ens dag så blir du också glad över att göra en annan människas dag.
Hej Sandra
Jag ramla in på din blogg och läste om din sjukdom... MItt hjärta min själ, varje cell i min kropp vill bara skrika hur berörd jag är av din berättelse, ditt mod och din styrka.
Tack för att du delade med dig.
Hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro det, du har jätte fint hår och en så himla personlig cut.
Idag är du min Hjälte, Tack igen Sandra ♥
Hej Tilly!
Tack så mycket, det betyder så mycket, jag blir rörd när du säger sådär. Jag har fått lära mig att leva med denna sjukdom och varje dag är en kamp mot att få ett bättre självförtroende, mod och styrka.
Tack själv för att du skriver detta! Jag blir så otroligt glad när du och många andra skriver så underbara snälla saker, det betyder verkligen så mycket! Det är människor som du som jag lever för!
Du är awesome Tilly!
♥Förstår att det måste vara så tufft för dig... Men som jag skrev... Jag hade ALDRIG gissat, du är så fin Sandra och du utstrålar sån värme och kärlek ♥
Fortsätt bara att vara DU, för det är helt fantastiskt. Som jag sa... Idag är du Min Stora Hjälte och det är Tuffingar som du som inspirerar mig!
PuSS Gumman, ta hand om de...j å om stress påverkar det hela så softa och njut av att du helt enkelt e en sjukt tuff brud i lyx förpackning som trots motgång står upp å strålar och lyser som en stjärna!
Massa Lööööve från mej
För er som inte läst tidigare så har jag en sjukdom som ni kan läsa om under katergorin SMA'. Glöm inte att ge människor komplimanger, för även små som stora ord kan betyda så mycket för den personen du säger det till. Även fast man blir super glad när någon gör ens dag så blir du också glad över att göra en annan människas dag.
Starkare för varje dag som går.
Jag hatade min sjukdom förut och fattade inte varför det just skulle drabba mig, nu var jag väldigt liten när jag fick den men förstod ändå inte vad jag hade gjort för att förtjäna detta. Men med varje dag som går gör den mig starkare, jag har fått bättre självförtroende efter att alla skrev så gulliga kommentarer på min förra blogg angående min sjukdom.
Det är något jag har fått lära mig att leva med för det är något jag kommer ha hela mitt liv med tanke på att det inte finns något botemedel mot det, allt är psykiskt så jag jobbar med det varje dag att försöka må så bra som möjligt. Förut trodde jag att min sjukdom var ovanlig men jag har börjat förstå och lärt känna människor som sitter i samma sits som mig.
Nu är min sjukdom ganska bra och jag mår bättre än vad jag gjorde för flera år sedan. Jag har dock ett par fläckar kvar fortfarande, just nu använder jag hårförlängning för att täcka fläckar och göra håret tjockare. Det känns mycket skönare än att ha peruk varje dag som jag hade förut. Jag använder Toppik varje dag och det är jobbigt men något jag mår bra av att använda för den täcker mycket av mina fläckar, stort tack till den som uppfann Toppik.
Jag tackar verkligen alla vänner, familj, släkt och alla andra människor som alltid skriver så fina saker och gör så att jag mår bättre och får ett starkare självförtroende. Det är tack vare er jag lever.
I don't want the world to see me, cause I don't think that they'd understand
Sjukdomen har gjort mig starkare.
Den 13 Juni 2008 tog jag ett enormt kliv i livet, jag vågade skriva ut om min sjukdom på min dåvarande blogg vilket kändes som en otrolig lättnad. Jag visste inte vad folk skulle tycka men alla underbara kommentarer som folk skrev till det inlägget gjorde mitt självförtroende mycket starkare.
Denna text är kopierad från min gamla blogg.
Gå gärna in HÄR och läs alla fina kommentarer efter inlägget.
Det finns en sak som jag inte ha berättat för dom som läser min blogg & andra personer är att jag har en sjukdom, en hårsjukdom, Alopecia Areata närmare bestämt. Det är en sjukdom som gör att jag tappar håret på huvudet fläckvis, det finns inget botemedel till sjukdomen så det finns inget att göra, jag har prövat massor med salvor och andra saker men inget funkar. Min moster har samma sjukdom som mig fast hon har det mycket värre än mig, hon har tappat allt sitt hår medans jag bara har fläckar. Hon använder peruk och hennes peruker ser ut som vanligt hår. Vi har funderat på om sjukdomen kanske är genetisk men vi tror att det beror mycket på stress och hur man mår psykist.
Mina föräldrar upptäckte att jag hade denna sjukdom när jag var fem år, vid cirka sju års ålder blev sjukdomen värre och jag tappade nästan allt mitt hår. Jag började använda en liten solhatt för att dölja fläckarna som bara blev fler och fler, då gillade jag den jätte mycket men när jag tänker efter så var den inte så snygg, men jag var bara sju år så det spelade inte så stor roll då bara den täckte mina fläckar. Jag hade vänner i skolan men jag tror inte riktigt dom flesta fattade hur allvarligt det var och hur dåligt jag mådde av det.
Det fanns en del killar som "mobbade" mig, dom gav mig dumma kommentarer och så var det en gång jag speciellt kommer ihåg för att det är en av det "värsta" jag har blivit utsatt för som liten. Jag var ute på skolgården och hade min hatt på mig så var det en kille som höll på att reta mig och tillslut så drog han av min hatt och sprang iväg med den och klättrade upp på ett bollplank och satte sig där så att jag inte skulle nå honom. Jag stod på skolgården och grät medans han retade mig, som tur var så gick min storesyster i samma skolan och kom ut på skolgården när jag stod och grät, hon gick fram till mig och frågade vad som hade hänt och jag berättade allt. Min syster började skrika på killen och drog ner honom från bollplanket, hon fortsatte skrika på honom och frågade honom varför han hade gjort som han hade gjort och tvingade honom att be om ursäkt och ge tillbaka hatten. Tack Carro för att du fanns där just vid den tidpunkten för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra och tack för att du hjälpte mig.
Det gick ett tag sen så tog mina föräldrar beslutet att jag skulle få min första peruk, för att jag skulle må bättre än vad jag hade gjort hittils. Jag var jätte stolt när den kom och jag älskade mitt nya hår, jag hade inga problem med den. Då tyckte jag att den var skitsnygg och jag verkligen passade i den, men egentligen så var den för stor för mig och heeelt fel färg. Men jag mådde bra av det och gillade verkligen den.
Sen började mitt hår att växa tillbaka och jag slutade använda peruken och hade först jätte kort hår och sen växte det på, men jag fick aldrig jätte långt hår för det gillade jag inte ens själv. Allt var okej ända från klass 3 till klass 6. Jag böt då skola och började i en ny klass med ganska många kompisar från min förra. Jag hade inte speciellt tjockt hår men jag hade heller inga fläckar, håret var axellångt och jag mådde bra.
Tills i slutet av åttan då jag märker att jag börjar få fläckar igen, ingen i min skolan visste att jag hade en sjukdom förutom dom jag hade gått i skolan med förut och andra som kanske har fått reda på det på något annat sätt. Jag blev stressad psykiskt och det är inte bra om man har sjukdomen som jag har, för den påverkas mycket av stress. Jag tappade mer och mer hår och jag mådde mer och mer dåligt eftersom det kändes värre än vad det gjorde första gången jag tappade mitt hår för då förstod jag nog inte riktigt lika mycket som jag förstår idag. Först började jag täcka dom kommande fläckarna genom att ha på mig tröjor med luvor, fixa håret med spännen o.s.v. Men det räckte inte efter ett tag, jag började då använda såkallade bandanas som täcker hela huvudet. Jag blev mer och mer van vid att ha bandanas för jag köpte olika färger som matchade kläderna och jag mådde bra att ha på mig den.
Jag har med åren börjat stå på mig själv om någon är taskig och jag har därför blivit lite kaxig, men det kan vara bra för mitt självförtroende. Folk tror säkert att jag alltid har haft ett jätte bra självförtroende och att jag kan stå på mig själv men innerst inne så är jag lika svag som jag kände mig första gången jag tappade mitt hår.
Halva åttan och hela nian har jag haft känslan av att någon skulle dra av min bandana eller hålla på med den, jag har också alltid haft känslan av att folk kolla på mig och pratar om mig bakom min rygg. Men egentligen vad har jag gett dom för annat val, jag har aldrig vågat berättat för någon elev i skolan förutom mina vänner för att jag vet inte hur folk ska reagera. Så därför ska jag inte säga att jag får skylla mig själv men bara för att jag inte har berättat för folk så har jag mått psykiskt dåligt. Om man är tjej och går på högstadiet såklart att man vill ha sitt hår, håret är speciellt för alla tjejer under tonåren, man vill fixa och trixa med det.
Nu har det blivit värre och jag bestämde mig i början av detta år att skaffa en peruk, något som jag inte kommer ångra för jag ska börja på gymnasiet i höst och det blir en ny start och det kommer kännas skönt att börja på det gymnasiet jag har valt. Jag är ganska säker på att jag kommer in och min syster går på det gymnasiet och det är lite därför jag vill börja just där, det verkar bra och så men jag kommer känna mig trygg som jag gjorde den där gången i tvåan när hon skyddade mig. Hon kommer inte kunna skydda mig hela livet men hon kan hjälpa till och se till att ingen mobbar mig på gymnasiet & det känns skönt att ha den fördelen.
Jag har förstått att det är inte mitt fel att jag har denna sjukdom, den är något som jag föddes med och det är något som jag måste leva med, that´s it. Därför har jag börjat berätta det för fler och fler jag träffar och det tycker jag är skönt & när man blir äldre så är det inte folk som "mobbar" än, folk förstår då att det är inget som jag vill ha men det är något jag måste leva med.
Idag var jag hos perukmakaren som hade fått in min peruk och hon klippte till den och fixade den lite. Min mamma och syster var med mig och stöttade mig. Jag tog på mig den när jag gick därifrån & jag tyckte att den var lite glansig och stor men jag kommer vänja mig vid den. Det är ju lite mycket hår än vad jag hade förut så jag får ju vänja mig vid det. Men dom jag har träffat hittils tycker att den är snygg och ser naturlig ut. Mitt självförtroende kommer nog bli mycket bättre när jag har denna peruk, jag kommer känna mig som alla andra.
Det ända som jag känner nu är hur folk kommer reagera när dom ser mig, kompisars föräldrar/syskon, kompisar och andra. Därför ska jag berätta om allt detta om det är någon som undrar & detta tycker jag var är ett bra steg att göra, att berätta om allt det här, för att jag ska må bättre psykiskt.
Min familj, släkt och vänner har alltid stöttat mig i detta och har alltid funnits där för att prata. Jag tycker det är jätte skönt att ha en familj som bryr sig om hur jag mår och hjälper mig. Mina vänner har också varit till stor hjälp och alltid behandlat mig som alla andra.
Tack till alla som har ställt upp och hjälpt mig när jag har haft det svårt, ni kanske inte anar hur mycket det betyder för mig, men ett stort tack till er <3
29 Mars 2010 förändrades mitt liv ännu mera. Min pappas hade snackat med sin tjejkompis Maria som gärna ville testa göra hårförlängning på mitt vanliga tunna och korthåriga hår. Vilket vi testade och slutade så jäkla bra, jag blev sjukt nöjd och mår betydligt mycket bättre utan en varm peruk. Maria är dessutom sjukt duktig och vill bara väl med mitt hår, för alla er som vill göra hårförlängning rekommenderar jag henne starkt om ni inte vill förstöra ert hår.
23 September 2010 tror jag var den första gången i mitt liv jag någonsin färgade mitt hår, mamma och pappa har alltid velat vara försiktiga med håret för att jag skulle vara glad så länge jag hade det. Men nu blev det wild and crazy, färgning och sidecut men jag älskade det.
Denna text är kopierad från min gamla blogg.
Gå gärna in HÄR och läs alla fina kommentarer efter inlägget.
En fördetta stor hemlighet ur mitt liv
2008-06-13 @ 15:36:44
Det finns en sak som jag inte ha berättat för dom som läser min blogg & andra personer är att jag har en sjukdom, en hårsjukdom, Alopecia Areata närmare bestämt. Det är en sjukdom som gör att jag tappar håret på huvudet fläckvis, det finns inget botemedel till sjukdomen så det finns inget att göra, jag har prövat massor med salvor och andra saker men inget funkar. Min moster har samma sjukdom som mig fast hon har det mycket värre än mig, hon har tappat allt sitt hår medans jag bara har fläckar. Hon använder peruk och hennes peruker ser ut som vanligt hår. Vi har funderat på om sjukdomen kanske är genetisk men vi tror att det beror mycket på stress och hur man mår psykist.
Mina föräldrar upptäckte att jag hade denna sjukdom när jag var fem år, vid cirka sju års ålder blev sjukdomen värre och jag tappade nästan allt mitt hår. Jag började använda en liten solhatt för att dölja fläckarna som bara blev fler och fler, då gillade jag den jätte mycket men när jag tänker efter så var den inte så snygg, men jag var bara sju år så det spelade inte så stor roll då bara den täckte mina fläckar. Jag hade vänner i skolan men jag tror inte riktigt dom flesta fattade hur allvarligt det var och hur dåligt jag mådde av det.
Det fanns en del killar som "mobbade" mig, dom gav mig dumma kommentarer och så var det en gång jag speciellt kommer ihåg för att det är en av det "värsta" jag har blivit utsatt för som liten. Jag var ute på skolgården och hade min hatt på mig så var det en kille som höll på att reta mig och tillslut så drog han av min hatt och sprang iväg med den och klättrade upp på ett bollplank och satte sig där så att jag inte skulle nå honom. Jag stod på skolgården och grät medans han retade mig, som tur var så gick min storesyster i samma skolan och kom ut på skolgården när jag stod och grät, hon gick fram till mig och frågade vad som hade hänt och jag berättade allt. Min syster började skrika på killen och drog ner honom från bollplanket, hon fortsatte skrika på honom och frågade honom varför han hade gjort som han hade gjort och tvingade honom att be om ursäkt och ge tillbaka hatten. Tack Carro för att du fanns där just vid den tidpunkten för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra och tack för att du hjälpte mig.
Det gick ett tag sen så tog mina föräldrar beslutet att jag skulle få min första peruk, för att jag skulle må bättre än vad jag hade gjort hittils. Jag var jätte stolt när den kom och jag älskade mitt nya hår, jag hade inga problem med den. Då tyckte jag att den var skitsnygg och jag verkligen passade i den, men egentligen så var den för stor för mig och heeelt fel färg. Men jag mådde bra av det och gillade verkligen den.
Sen började mitt hår att växa tillbaka och jag slutade använda peruken och hade först jätte kort hår och sen växte det på, men jag fick aldrig jätte långt hår för det gillade jag inte ens själv. Allt var okej ända från klass 3 till klass 6. Jag böt då skola och började i en ny klass med ganska många kompisar från min förra. Jag hade inte speciellt tjockt hår men jag hade heller inga fläckar, håret var axellångt och jag mådde bra.
Tills i slutet av åttan då jag märker att jag börjar få fläckar igen, ingen i min skolan visste att jag hade en sjukdom förutom dom jag hade gått i skolan med förut och andra som kanske har fått reda på det på något annat sätt. Jag blev stressad psykiskt och det är inte bra om man har sjukdomen som jag har, för den påverkas mycket av stress. Jag tappade mer och mer hår och jag mådde mer och mer dåligt eftersom det kändes värre än vad det gjorde första gången jag tappade mitt hår för då förstod jag nog inte riktigt lika mycket som jag förstår idag. Först började jag täcka dom kommande fläckarna genom att ha på mig tröjor med luvor, fixa håret med spännen o.s.v. Men det räckte inte efter ett tag, jag började då använda såkallade bandanas som täcker hela huvudet. Jag blev mer och mer van vid att ha bandanas för jag köpte olika färger som matchade kläderna och jag mådde bra att ha på mig den.
Jag har med åren börjat stå på mig själv om någon är taskig och jag har därför blivit lite kaxig, men det kan vara bra för mitt självförtroende. Folk tror säkert att jag alltid har haft ett jätte bra självförtroende och att jag kan stå på mig själv men innerst inne så är jag lika svag som jag kände mig första gången jag tappade mitt hår.
Halva åttan och hela nian har jag haft känslan av att någon skulle dra av min bandana eller hålla på med den, jag har också alltid haft känslan av att folk kolla på mig och pratar om mig bakom min rygg. Men egentligen vad har jag gett dom för annat val, jag har aldrig vågat berättat för någon elev i skolan förutom mina vänner för att jag vet inte hur folk ska reagera. Så därför ska jag inte säga att jag får skylla mig själv men bara för att jag inte har berättat för folk så har jag mått psykiskt dåligt. Om man är tjej och går på högstadiet såklart att man vill ha sitt hår, håret är speciellt för alla tjejer under tonåren, man vill fixa och trixa med det.
Nu har det blivit värre och jag bestämde mig i början av detta år att skaffa en peruk, något som jag inte kommer ångra för jag ska börja på gymnasiet i höst och det blir en ny start och det kommer kännas skönt att börja på det gymnasiet jag har valt. Jag är ganska säker på att jag kommer in och min syster går på det gymnasiet och det är lite därför jag vill börja just där, det verkar bra och så men jag kommer känna mig trygg som jag gjorde den där gången i tvåan när hon skyddade mig. Hon kommer inte kunna skydda mig hela livet men hon kan hjälpa till och se till att ingen mobbar mig på gymnasiet & det känns skönt att ha den fördelen.
Jag har förstått att det är inte mitt fel att jag har denna sjukdom, den är något som jag föddes med och det är något som jag måste leva med, that´s it. Därför har jag börjat berätta det för fler och fler jag träffar och det tycker jag är skönt & när man blir äldre så är det inte folk som "mobbar" än, folk förstår då att det är inget som jag vill ha men det är något jag måste leva med.
Idag var jag hos perukmakaren som hade fått in min peruk och hon klippte till den och fixade den lite. Min mamma och syster var med mig och stöttade mig. Jag tog på mig den när jag gick därifrån & jag tyckte att den var lite glansig och stor men jag kommer vänja mig vid den. Det är ju lite mycket hår än vad jag hade förut så jag får ju vänja mig vid det. Men dom jag har träffat hittils tycker att den är snygg och ser naturlig ut. Mitt självförtroende kommer nog bli mycket bättre när jag har denna peruk, jag kommer känna mig som alla andra.
Det ända som jag känner nu är hur folk kommer reagera när dom ser mig, kompisars föräldrar/syskon, kompisar och andra. Därför ska jag berätta om allt detta om det är någon som undrar & detta tycker jag var är ett bra steg att göra, att berätta om allt det här, för att jag ska må bättre psykiskt.
Min familj, släkt och vänner har alltid stöttat mig i detta och har alltid funnits där för att prata. Jag tycker det är jätte skönt att ha en familj som bryr sig om hur jag mår och hjälper mig. Mina vänner har också varit till stor hjälp och alltid behandlat mig som alla andra.
Tack till alla som har ställt upp och hjälpt mig när jag har haft det svårt, ni kanske inte anar hur mycket det betyder för mig, men ett stort tack till er <3
29 Mars 2010 förändrades mitt liv ännu mera. Min pappas hade snackat med sin tjejkompis Maria som gärna ville testa göra hårförlängning på mitt vanliga tunna och korthåriga hår. Vilket vi testade och slutade så jäkla bra, jag blev sjukt nöjd och mår betydligt mycket bättre utan en varm peruk. Maria är dessutom sjukt duktig och vill bara väl med mitt hår, för alla er som vill göra hårförlängning rekommenderar jag henne starkt om ni inte vill förstöra ert hår.
23 September 2010 tror jag var den första gången i mitt liv jag någonsin färgade mitt hår, mamma och pappa har alltid velat vara försiktiga med håret för att jag skulle vara glad så länge jag hade det. Men nu blev det wild and crazy, färgning och sidecut men jag älskade det.
Till vänster är min första hårförläning, till höger är när jag har färgat och har sidecut.
Nu när jag har testat på hårförlängning skulle jag inte kunna leva utan det. Det syns verkligen inte och förstör inte mitt hår, jag mår bara bättre för att jag inte stressar över håret. Hårförlängningarna glider ur håret så jag får gå två/tre gånger i månaden och sätta i dem igen och ibland blir det en hel omsättning, med det menar jag ta ur alla och sätta i dem dagen efter igen.
Min sjukdom kommer alltid vara min svaga och starka punkt. Varje dag gör den mig starkare men den där svaga punkten kommer alltid finnas där oavsett om jag vill det eller ej. Det är därför man får lära sig leva med det och bli bra på att dölja svagheten.
Jag tackar min familj, släkt och vänner som alltid ställer upp för mig och ni finns alltid där när jag behöver er. Det går inte egentligen att beskriva i ord hur glad jag är att ha en sådan underbar familj och fina vänner som förstår mig och stärker mig.
Enorm kärlek till alla er ♥
